== Förenade Arabemiraten lämnar OPEC

Förenade Arabemiratens historiska beslut att lämna OPEC har ökat på spänningarna i en redan kritisk internationell situation. Detta beslut, föranlett av kriget mellan USA och Iran, blev oundvikligt efter Irans bombningar av områden där amerikanska militärbaser är belägna. Det innebär en historisk möjlighet att omdefiniera maktbalansen bland alla exportländer inom energisektorn, inklusive Saudiarabien självt, som nyligen har upphävt den amerikanska militärens rätt att använda sina baser och till och med förbjudit amerikanska stridsflygplan att använda dess luftrum.

Det har cirkulerat ett narrativ om att Förenade Arabemiratens utträde ur OPEC på något sätt skulle ha underlättats av Trump själv, i syfte att försvaga oljekartellen som bildades 1960 (ursprungligen för att undkomma de så kallade "Sju systrarnas" diktatur) och vinna inflytande över den ryska oljeexporten. Utöver det hävdas det att detta är ett sätt att stärka Abrahamavtalen. Om så vore fallet skulle vi bevittna ännu ett strategiskt misstag av den patologiska lögnaren från Mar-a-Lago. För det första eftersom åtgärden fortfarande skulle tillåta export av rysk olja och gas till Kina, Indien och Pakistan via asiatiska landbaserade pipelines, vilka kringgår Kaspiska havet. Detta sker redan och kommer att intensifieras, med tanke på priset på amerikansk olja, vilket är fem gånger högre än priset på rysk olja, och med tanke på den fria passage som beviljas kinesiska fartyg. För det andra har Förenade Arabemiratens utträde ur OPEC det dubbla syftet att sälja och producera sin olja utan påtryckningar eller begränsningar inom kartellen och, framför allt, att handla med andra valutor än dollarn, särskilt de starkare såsom yen, yuan, euro, rupie och rubel. Dessutom diskuterar Förenade Arabemiraten huruvida man ska förnya tillstånden för de amerikanska militärbaser som förstörts av iranska bombningar, vilket orsakat allvarliga skador på civilbefolkningen. Enligt en analys i Washington Post har ”iranska luftangrepp skadat eller förstört minst 228 byggnader eller utrustning på amerikanska militärbaser i Mellanöstern sedan kriget började, och träffat hangarer, kaserner, bränsledepåer, flygplan och viktig radar-, kommunikations- och luftförsvarsutrustning … Omfattningen av förstörelsen är betydligt större än vad den amerikanska regeringen offentligt har erkänt eller vad som tidigare rapporterats.” (https://www.washingtonpost.com/investigations/2026/05/06/iran-us-bases-…)

Kort sagt har situationen utvecklats till raka motsatsen till den bild Trump ville förmedla till omvärlden, med den extra försvårande omständigheten att relationerna mellan USA, Israel och resten av världen – inklusive tidigare allierade – har försämrats ytterligare. För tillfället råder alltså ett dödläge i form av en skenbar vapenvila. Delegationerna i Islamabad fortsätter sitt arbete, medan de tre parterna anklagar och angriper varandra.

Samtidigt fortsätter den ekonomiska krisen att orsaka stor förödelse, både i Hormuzsundet och i Gaza, där etnisk rensning fortsätter oförminskat mitt bland bombningar, epidemier och dödsfall till följd av hunger och törst, liksom försöken att annektera Västbanken till staten Israel och driva bort den palestinska befolkningen från landet. Medan missiler regnar och civila dör sträcker sig den ”säkra” zon som etablerats i Libanon nu långt bortom Litani-floden. Samtidigt drar förhandlingarna i Islamabad ut på tiden utan resultat, och Trump kallar Irans svar på det nya amerikanska 14-punktsförslaget ”helt oacceptabelt”. ”Vi kommer aldrig att böja våra huvuden inför fienden”, förklarade president Masoud Pezeshkian och betonade att "om dialog eller förhandlingar kommer på tal, innebär det inte kapitulering eller reträtt. Målet är snarare att upprätthålla den iranska nationens rättigheter och att försvara nationella intressen med beslutsam styrka". (https://eu.usatoday.com/story/news/politics/2026/05/10/iran-war-us-peac…)

Kanske kommer de verkliga besluten att fattas vid det kommande toppmötet i Peking, det sedan länge planerade mötet mellan Trump och Xi som sköts upp förra månaden. På dagordningen står med säkerhet Iranfrågan, katastrofen i Mellanöstern och de brott mot internationell rätt som Xi kommer att åberopa för att rättfärdiga sina anspråk på Taiwan ("ni är i Venezuela, Mellanöstern och Iran, men jag är inte i Taiwan?"). Det kommer att diskuteras tullar, handelsavtal och den oljekris som utlösts av blockaden av Hormuzsundet, som en upptakt till de allvarligaste spänningarna (Taiwan och Indo-Stillahavsområdet), som ställer de två stora imperialismerna mot varandra. Det vill säga kampen om vem som, med alla medel, kommer att vinna rätten att styra den globala överhögheten.

-- fd _

Battaglia Comunista _

10 May 2026

== Toppmötet i Peking

Toppmötet hölls som planerat (13–14 maj 2026).

För en gångs skull intog Trump en undfallande hållning. Kinas främsta fiende vände sig till Xi med en vördnad och ödmjukhet som inte är hans vanliga stil. ”Vi måste vara partners, inte rivaler”, och med ännu större eftertryck, som om han spelade i en maffia-komedi på en teaterscen i New York, tillade han: ”Det är en ära att vara din vän”. Orsakerna till detta hyckleri bottnar i två omständigheter som den amerikanske presidenten inte kan bortse från. Den första är att han inte har råd att höja rösten mot Kina, då skulle hans Asienresa bli ett totalt misslyckande. Den andra omständigheten är att han utgår från en extremt svag förhandlingsposition gentemot sin dödsfiende. Krisen till följd av kriget med Iran hotar att föra USA in i en återvändsgränd. Den amerikanska ekonomin ligger i spillror och magnaten måste till varje pris återvända hem med något som liknar en diplomatisk ”seger”, annars riskerar han att förlora mellanårsvalet, vilket redan är allvarligt äventyrat på grund av hans bisarra inhemska och internationella politiska agerande. Så många löften, så få resultat. Trump har krävt att Kina ska verka för att häva den sjöblockad som Iran infört som svar på de attacker landet utsatts för till följd av USA:s egen mot-blockad. Detta är en paradoxal begäran, med tanke på att det var Trumps avsikt att utlösa Irankrisen, vilket i sin tur ledde till att Iran slog tillbaka mot amerikanska baser i Gulfstaterna och den efterföljande oljekrisen har i sin tur påverkat Kinas egna energiförsörjning; det är paradoxalt att han vänder sig till Peking för att hitta en lösning på den skada som USA har orsakat. Trumps andra begäran var att hjälpa till att förhindra att ayatollah-regimen skaffar sig atombomben och att de omedelbart överlämnar det uran som iranska forskare och tekniker har i sin besittning till den ”framtida nobelpristagaren”. För att fullborda uppgörelsen bad den sittande presidenten i Vita huset även Xi att inte finansiera eller beväpna Pasdaran-armén (Islamiska revolutionsgardet) som ett villkor för att nå ett fredsavtal. Peking svarade att man alltid har stött fredsbevarande insatser och åter-öppnandet av Hormuzsundet, att man fördömer Irans brott mot internationell rätt och att man skulle vara villig att upphöra med biståndet till Teheran under förutsättning att USA slutar beväpna Taiwan. Den senaste, men ännu inte genomförda, planerade vapenleveransen till Taiwan uppges vara värd 14 miljarder dollar.

En annan punkt som Trump var angelägen om att betona var återupptagandet av handeln mellan de två stormakterna. Detta innefattade en uppmaning till Peking att slutföra köpet av 200 amerikanska Boeing-flygplan (ursprungligen var förhoppningen 500 stycken) och att återuppta importen av överskottsprodukter som sojabönor och vete från odlingar i södra USA, samt nötkött. Dessutom, med en splittrad tullpolitik, framförde Trump en begäran om tillgång till att köpa vissa av de strategiska sällsynta jordartsmetallerna, där Kina har nästintill monopol (70 %) på den globala produktionen och som är grundläggande för den civila och militära tekniska utvecklingen av den kvävda amerikanska ekonomin. Kina kommer att besluta om man ska bevilja dessa önskemål eller inte beroende på resultatet av samtalen.

Medan Xi noterade de punkter som Trump framförde, styrde han samtidigt mötets agenda mer mot det politiska området och fördömde Trumps och Netanyahus ansvarslöshet i Mellanöstern, där massakern fortsätter trots den påstådda vapenvilan. Den kinesiske presidenten påminde upprepade gånger om brotten mot internationell rätt med det enda syftet att introducera det verkliga ”fokuset” för toppmötet i Peking, nämligen Taiwan-frågan. Denna fråga gäller inte bara öns annektering av Kina, utan även Taipeis monopol på halvledare, den militära och kommersiella dominansen i hela Indo-Pacifiska havsområdet, och berör därmed den verkliga konflikten mellan de två imperialistiska makterna på den asiatiska arenan. På denna punkt var Xi tydlig: ”Om [Taiwan-frågan] hanteras dåligt kan de två länderna kollidera eller till och med hamna i konflikt, vilket skulle försätta hela relationen mellan Kina och USA i en extremt farlig situation”. (reuters.com) Detta, och ingenting annat, var toppmötets verkliga fokus. Fred med Iran, åter-öppnandet av Hormuzsundet, ayatollornas kärnkraftsprogram, handelsavtal – alla är viktiga aspekter, men de är bara den tillfälliga och praktiska kulissen bakom vilken hotet om den slutliga konflikten mellan de två imperialistiska makterna lurar. För tillfället är resultatet av toppmötet i Peking ett paket av osäkra överenskommelser och falska löften under en blytung himmel som inte bådar gott. Trump utropade sig som vanligt till segrare och talade om ett givande möte, men återvände i själva verket från Peking med föga att visa upp och endast en sak fastslagen: den kinesiska fienden har hotat USA med direkt konflikt om landet lägger sig i Taiwan-frågan.

-- fd _

Battaglia Comunista _

16 May 2026 == Fotnoter:Bild: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:President_of_USA_Donald_Trump_a…