Det har inte undgått någon att 2026 är ett valår, en regelbundet inbokad ceremoni till för att låta borgarklassens fraktioner slåss sinsemellan om kontroll över statsapparaten. Men till skillnad från tidigare val så är detta helt utan varken fanfar eller passion. Vilket riksdagsparti kan det idag sägas gör framgång?

De styrande Tidöpartierna har klubbat igenom NATO-medlemskapet och sitt program för ökad och allt mer öppen repression av arbetarklassen. Socialdemokraterna (det så kallade arbetarpartiet) är dem hack i häl med samma initiativ. Sverigedemokraternas storslagna framgångar har börjat bromsa in då hela deras existensberättigande anammats av det övriga högerblocket. Vänsterpartiet, som vi så ofta blir beordrade av vänsterister att ge vårt stöd till, är kvar i sin ständiga identitetskris mellan att vara en lydig internopposition till sossarna i det “röda” blocket och att vara ett protestparti som gladeligen ger stöd till Rojava, Palestina eller vilken annan nationalstat som faller i smak för tillfället. Allt detta samtidigt som Centern, Liberalerna och Miljöpartiet febrilt försöker klara 4% spärren.

== Varför finns borgerliga val?

Sedan första världskrigets socialdemokratiska förräderi har kommunister avsagt sig allt deltagande i borgerliga val, vare sig lokala eller nationella. Parlamenten är borgarklassens arena i deras statsapparat och det är naivt att förvänta sig några eftergifter på deras territorium. Men det är ett misstag att tolka borgarklassen som en enad klass med gemensamt intresse. Borgarklassen har genom hela historien delats mellan stor- och småborgare, landsbygd och stad, nationellt och mer internationellt bundet kapital och inom dessa skiktningar och fraktioner, olika branscher och de enskilda kapitalisterna och dess kapital. Borgarklassen är en splittrad klass som alltid lever i konkurrens med varandra.

Historiskt sätt i Sverige så har Moderaterna representerat den konservativa och nationalistiska vingen av kapitalet med sitt värnande om tradition och militären. Liberalerna var småborgarens parti som värnade den fria marknaden och internationellt samarbete. Socialdemokraterna är i grund och botten en urholkning av ett arbetarparti som existerar för att ge proletariatet illusionen av inflytande. Men även de har anammat ett eget borgerligt intresse, det vill säga den försiktiga statskapitalisten som värnar långsiktig stabilitet med gott om regleringar och spärrar för att motverka ekonomisk kollaps.

Det är dessa fraktioner som slåss om makt i de borgerliga valen. Skillnaderna är inte inbillade, men ingen fraktion kan på något sätt anses tala för eller erbjuda ett reellt inflytande för proletariatet. Denna strid har idag blivit allt tystare. Partierna rollspelar opposition i den offentliga debatten, men idag är programmet för Sverige tydligt: förberedelse inför krisen och krig.

== Kapitalets kris

Det har inte undgått borgarklassen att kapitalets profitkvot blir allt mindre, att världsläget närmar sig allt större och mer utbredda krig och att klimatet inrikes blir allt mer instabilt. Situationen kräver “alle man på däck” för att försvara deras gemensamma intresse: att fortsätta exploatera proletariatet. På denna punkt finns det tydliga åtgärder. Inrikes betyder det allt mer resurser och befogenheter till polis och rättsväsende för att kunna stävja protester och upplopp och därmed behålla ordningen.

Utrikespolitiskt betyder det allt starkare band till övriga europeiska stater inför det driften mot krig, genom ett sammanslutande med NATO och försvar och utvidgande av EU-samarbetet. Dessa senare åtgärder, förklarar borgarklassen, är för att försvara den liberala demokratin och de fria nationernas suveränitet från ryskt, amerikanskt och kinesiskt tyranni. Men det verkliga motivet är som alltid att försvara befintliga, samt erövra nya, marknader och resurser från rivaliserande kapital.

== Valet i Sverige

Valet står i realiteten som alltid mellan vilket kapitalistiskt parti som är bäst lämpat att förvalta "vår" kapitalistiska stats kapitalistiska intressen. Och dessa är som sagt att hävda de i Sverige baserade kapitalisternas intressen på världsmarknaden samt dra Sveriges strå till stacken gällande den imperialistiska upprustningen. Allt detta under en kapitalism som krisar och driver mot ett generaliserat internationellt storkrig. Detta innebär fortsatt arbetslöshet, åtstramningar och upprustning - oavsett om det blir en röd, grön, blå eller regnbågsfärgad regering! Det är inte där den verkliga makten och dominansen över våra liv finns. Ramarna sätts av kapitalets ackumulation och borgarklassens försök att få denna att fortsätta och fortsätta göra profit.

Lika lite som att rösta, innebär dock att inte rösta i sig själv någon lösning. Minskande valdeltagande och misstroende mot politiker och makthavare bland arbetarklassen är en (högst förståelig) sak - klassmedvetande något annat. Vi måste helt enkelt ta strid. Det saknas knappast problem att ta sig an och saker att kämpa om - tvärtom! Det finns många omedelbara intressen att enas kring och strida för. Sveriges arbetslöshet är bland de högsta i Europa (ca 9%) mat- och boendekostnader har skjutit extremt i höjden och lönerna rasat. Ett uppsplittrat och intensivare arbetsliv med ökande dödsfall, skador och stressrelaterade sjukdomar som följd är den verklighet vår klass möter dagligen.

== Vår kamp, våra metoder

Varken regeringen eller de så kallade folk- och arbetarrörelserna som facket, hyresgästförening etc kan eller ens vill lösa våra problem på riktigt, de är fullkomligt integrerade i den borgerliga staten och som sådan bundna till att gå kapitalets intressen till mötes. För att återuppliva kampen måste vi arbetare först och främst organisera sig självständigt och bilda egna kommittéer och sammanslutningar, stormöten med mera i våra lokalsamhällen och på arbetsplatserna för att kunna driva kampen framåt. Genom att välja egna återkallbara delegater kan vi visa skillnaden mellan deras "demokrati" och vår: istället för passiv underkastelse genom att rösta vart fjärde år, aktivt deltagande, kamp och solidaritet!

Men de omedelbara dagskraven förvandlas i längden till ett ekorrhjul utan slut, och någon riktig lösning gällande att tillgodose våra behov, och i förlängningen vår verkliga frigörelse, finns inte inom kapitalismen - kampen måste tas till en politisk nivå.

== En värld - inte bara ett val - att vinna!

Så avstå för all del från kapitalismens valspektakel - men den som vill ha en bättre framtid kan inte ställa sig utanför den verkliga politiska kampen. De av oss som inser behovet av en självständig rörelse för arbetarklassen måste ta steg för att organisera oss politiskt för att lägga grunden för detta här och nu.

Arbetarklassens intressen är desamma över hela världen. Exploateringen av vårt arbete skapar profiten för "våra" härskande klasser, oavsett var vi lever och under vilken regim. Dessutom förväntas vi vara kanonmat för nationer som i realiteten inte är ”våra”. Driften mot krig är den tydligaste tendensen för den krisande kapitalismen under senare år, återigen skall det rustas och krigs-hetsas. Vi överöses med nationalistisk propaganda och ”krismedvetande”, återigen skall vi ställas mot varandra.

Mer än något annat behöver vi en självständig revolutionär organisation, ett internationellt parti för att främja arbetares verkliga intressen överallt: ett slut på löne-arbetet och kapitalistiskt profitjakt och i stället ett gemensamt skapat samhälle utan gränser, där produktionen först och främst syftar till att på ett hållbart sätt tillgodose mänskliga behov.

Är du trött på käbblande politiker, fackföreningar och status quo - och håller med om behovet av revolutionär klasskamp och internationalism? Hör av dig!

-- Kompass-Gruppen