Ibland framförs, inom den kommunistiska vänstern men oftare från radikal-reformistiska kretsar, kritik mot vår – påstådda – inställning till ingripande i ”ekonomiska” kamper, det vill säga kamper till försvar av de dagliga arbetsvillkoren (löner, arbetstider, arbetstempo och arbetsbelastning, mot uppsägningar osv.). Denna kritik är helt ogrundad, eftersom den bortser från eller, om den är välmenande, misstolkar det vi alltid har sagt gällande denna fråga. Faktum är att man hävdar att vi förnekar vikten av ”gerillakriget” mot arbetsgivarna och begränsar oss till abstrakta uppmaningar till klassen att göra revolution.

Vi blir snudd på överraskade av dessa upprepade anklagelser, med tanke på de mängder av dokument som publicerats genom vår historia (både som IKT och som enskilda organisationer anslutna till denna)(1) – och vårt deltagande, så långt våra medel tillåter, i vår klass kamp – att vi ska behöva återvända till ämnet: att återigen specificera vissa punkter för de felinformerade kamrater som agerar i god tro.

Vi anser att arbetarklassen måste kämpa för att försvara sina omedelbara levnadsvillkor, både på arbetsplatser och bortom det men vi måste tillägga i denna historiska fas av kris i ackumulations cykeln har spelutrymmet minskat inte bara för reformister (vilka kommit till vägs ände) utan också för kraven på bättre levnadsvillkor därför att i tider av kris kommer dom ”hårda” cheferna ta utan att ge något tillbaka. Detta betyder dock inte att vi inte skall kämpa. Tvärtom! Det betyder bara att vi måste vara tydliga och ärliga mot arbetarklassen, vi måste öppet deklarera för den hur saker och ting ligger till, för att ännu tydligare framhäva motsättningen mellan arbete och kapital: det finns inget utrymme för medling (förutom på ett minimalt och sporadiskt sätt), bara en kan vinna.

Vi är naturligtvis kritiska till de mindre fackföreningarnas (vare sig de är “gräsrots”, "stridbara", "alternativa" etc.) och somliga bordigisters "fackliga krav-lista", vilka till exempel inkluderar en arbetsvecka på 30 till 32 timmar med bibehållen lön, stora löneökningar, full lön för arbetslösa etc. Men kritiserar vi dem för att vi motsätter oss den begränsning av exploateringen som dessa krav, om de uppfylldes, skulle innebära? Naturligtvis inte. Faktum är att dessa krav skulle behöva innebära en masskamp, långt bortom – och till och med mot – all form av facklig praktik, vilket skulle leda just till en direkt konfrontation med borgarklassen och dess stat, en förrevolutionär situation (vilken dock samtidigt förutsätter partiets närvaro, tillräckligt förankrad i klassen eller åtminstone i dess mest stridbara sektorer...). Hur kan vi ställa krav på en 30-timmars arbetsvecka med mera, dessutom genom strejker som utlyses veckor, till och med månader i förväg, i enlighet med lagstadgade strejkbegränsningar som i olika former finns i alla – eller nästan alla – länder, för att inte tala om att borgarklassen aldrig kommer att bevilja dem och att den snarare kommer att släppa lös sina försvarare av ordningen (lagliga såväl som ”olagliga”) mot en eventuell kamprörelse, som objektivt skulle resa frågan om makten?

Vidare finns, bland de aktivister som försvarar behovet av att formulera direkta ekonomiska krav (och kritiserar oss för att inte göra det), en del som tror att den magiska masstrejken automatiskt och spontant kommer att omvandla ekonomiska krav till politiska krav, men historien har visat att de har fel. I Polen på 1980-talet förekom det mycket stora strejker som lamslog hela landet, men de åtföljdes inte av en massiv utveckling av klassmedvetandet; så arbetarna visste inte vad de skulle göra med den makt de hade förvärvat och rörelsen besegrades slutligen.(2)

Kort sagt, detta är vad vi säger, inget annat. Det är alltid bättre att se till den långa listan av fakta än att slåss mot väderkvarnar bara för att kunna njuta av en steril kontrovers.

Som hjälp för att påminna om några av dessa fakta återger vi här en artikel av vår kamrat Mauro jr, publicerad i nr 2/2000 av Battaglia Comunista, av samma skäl, samt ett utdrag från 1997 års teser om fackföreningar från PCInts vilka också återspeglar ICT:s ståndpunkt som helhet.

-- Groupe révolutionnaire internationaliste _

April 2026

== Fackföreningar – att räta ut missförstånd

(Battaglia Comunista, No. 2, February 2000, https://www.leftcom.org/it/articles/2013-05-14/sindacati-e-valore-della…)

=== Fackföreningar är oanvändbara för revolutionär strategi, men kravkamp är det som ger klassen syre och är förutsättningen för existensen av en sådan strategi

Vi har alltid hävdat att revolutionen kommer att marschera över fackföreningarnas lik och att de som bäst kan innebära ett utrymme att agera inom (rent generellt, men idag existerar inte ens detta) för revolutionärer, på samma sätt som andra, men att de inte på något sätt kan utgöra ett verktyg i den revolutionära strategin. Proletariatets dagliga erfarenheter ger oss allt mer rätt i detta. Men den dagliga politiska erfarenheten visar oss också hur lätt det är att förväxla dessa positioner med den skenbara förenklingen att vi skulle anse dagskravs-kamper vara meningslösa.

Även om denna missuppfattning kan vara berättigad (om än inte acceptabel) bland arbetare i allmänhet som, måhända i god tro, är engagerade i den ena eller andra av de radikala fackliga organisationerna, är den inte på något sätt berättigad i grupper och organisationer som påstår sig vara väktare av marxistisk, revolutionär, programmatisk ortodoxi etc. Den är oberättigad, men den existerar. Mer än så, så har den påståtts från en av de så kallade medlemmarna av International Communist Party (Programma Comunista) inför våra nordamerikanska anhängare.

Utan att kommentera denna... “olyckshändelse”, behöver vi göra några noteringar för att hjälpa till att skingra detta missförstånd, i den mån det sker i god tro.

=== Kravkampernas grundläggande natur

För marxismen utgör arbetarnas kamp för krav på att förbättra löner och arbetsvillkor, vilket direkt motsätter sig det kapitalistiska intresset av att begränsa desamma, alltsedan sitt ursprung den grundläggande, i grunden ofrånkomliga, formen av klasskampen. Den är därför det oundvikliga villkoret för all form av "politisk transformering” , det vill säga för all utveckling av klasskampen till dess högsta uttryck, den revolutionära attacken. Vi skulle i förbigående kunna notera att klasskampen idag framträder särskilt skarpt på omvänt sätt, med kapitalet som utför en frenetisk attack mot löner och arbetsvillkor, och med en arbetarklass som inte klarar stå emot detta.

Är detta tillräckligt för att utesluta alla hypoteser om att kravkampen är meningslös (en hypotes som paradoxalt nog försvaras av några av de mikrogrupper som är ett resultat av de olika utbrotten i den bordigistiska grytan)?

Att säga att kravkamper är meningslösa skulle vara samma sak som att påstå att de omständigheter som gör att en händelse äger rum är oväsentliga.

En klass som inte kan genomföra aktioner för dagskrav och genom kamp motsätta sig de mest akuta formerna av sitt förtryck, är en klass som är oförmögen (och ovärdig) revolution, dömd att kvarstå i sitt tillstånd som en förtryckt klass.

Men proletariatets kravkamper är en sak, och de organisationer som påstår sig leda dessa kamper (och som idag saboterar dem på ett professionellt sätt) är en annan.

=== Vad är en fackförening och hur fungerar den?

Fackföreningen föddes av arbetarna som en organisation för att förhandla om priset och försäljningsvillkoren för varan arbetskraft, och den har alltid haft denna karaktär; även idag – det kan verka konstigt, men så är det – och förblir det. (För anhängarna av den invarianta ortodoxin hade fackföreningens specifika funktion redan beskrivits av Engels i slutet av 1800-talet).

Den väsentliga slutsatsen är att fackföreningar inte kan, som medlare i förhandlingar, tjäna proletariatets revolutionära organisation.

Den kommunistiska rörelsen var tvungen att gå igenom svåra prövningar för att uppnå det vi anser vara självklart idag. Den var tvungen att genomleva erfarenheterna från 1905 och oktober 1917, såväl som den negativa bekräftelsen av de trotskistiska hypoteserna om erövrandet av fackföreningarna (i samband med den berömda erövringen av majoriteten) för att (med de internationalistiska kommunisterna) nå den slutsats som, på en rent teoretisk nivå, redan kunde dras i slutet av 1800-talet, det vill säga efter Engels skrifter om fackföreningarna.

Det har hänt inom andra områden att Kommunistiska Internationalens arbetshypoteser, möjligen arv från Andra Internationalen, motbevisades först efter svåra prövningar – och absolut inte av stalinisterna som försvarade dem in i sista andetaget – trots att de redan motsade de principer och metoder som de påstod sig vara inspirerade av. Den nationella frågan skulle kunna beskrivas som ett klassiskt exempel.

”Nåväl”, kanske vår samtalspartner i god tro säger, ”om du menar att fackföreningen som driver kravkamp inte är ’bra’, så innebär det för dig att själva kampen inte är ’bra’.” Felet i detta resonemang ligger i den sammanblandning man då gör mellan kravkampen och fackföreningen.

=== Arbetarnas kamp – för krav, förstås – tar sig olika organisatoriska former under olika perioder

Fackföreningen är förvisso den dominerande formen: det är den mest strukturerade och, till sin natur och funktion, den mest själv-bevarande. När den, som idag, inte försvarar arbetarnas omedelbara intressen – för kapitalet kan bara överleva genom att attackera dessa – fortsätter den att försvara grunden för sin existens, nämligen förhandlingar, det vill säga det kapitalistiska förhållandet, och förmedlar därmed den kapitalistiska attacken mot lönerna. Det är just av denna anledning som den har en stark historisk kontinuitet och fyller sin funktion väl i de uppåtgående faserna av de kapitalistiska cyklerna, det vill säga i perioder av stabil och stadig ackumulation, med tillräckliga profitkvoter för ackumulationen själv.

=== Andra former för kravkampen

Men arbetarrörelsen har alltid kunnat skapa alternativa organisationsformer till fackföreningen när en sådan av en eller annan anledning inte existerat: från kampkommittéer och stormöten till sektoriella eller nationella samordningsorgan för dessa kommittéer.

Det är dessa organisationer som klassen skapar för sig för att försvara sina omedelbara intressen, de uppstår genom kravkampen själv och är nära förbundna med den: när kampen är över försvinner också dessa former av organisationer.

De möjliga formerna för detta är lika varierande som de är avgörande (och det är genom dessa former som den revolutionära förtruppen identifierar sig själv och engagerar sig): Antingen försvinner de och efterlämnar som arv en politisk organisation åt klassen och de revolutionära förtrupperna inom klassen (sovjeterna från 1905 i Ryssland och, i mindre utsträckning, kampkommittéerna från maj 1968 i Frankrike samt andra mindre erfarenheter runt om i Europa), eller så omvallas de … till permanenta fackföreningar (det sista stora exemplet: kampen i Polen i augusti 1980, som slutade med den reaktionära Solidarnośćs seger, och, i en mindre men inte mindre betydande utsträckning, den skamlösa omvandlingen av student-Cobas 1987 till den lilla fackföreningen SiCobas).

Den sistnämnda lösningen, som består i att omvandla proletära organ i kampens tjänst till permanenta organ i förhandlingarnas tjänst, leder till en försvagning av det revolutionära klassperspektivet. Det permanenta organet, fackföreningen, kommer alltid att tendera att i allt högre takt följa den anti-revolutionära väg som de officiella fackföreningarna gick mot, vilka kampen kanske rent av hade börjat mot (som i Polen 1980).

Det är dock tack vare erfarenheterna av arbetarnas själv-organiserade kamp genom massförsamlingarna och deras val av omedelbart återkallbara delegater, som det är möjligt att uppnå ett positivt resultat gällande utvecklandet av klasspotential. Om inte annat för att det kommer att ha förstärkt medvetenheten bland de berörda proletärerna om att de kan utgöra en kollektiv kraft som "kanske" kan uppnå större saker.

Det permanenta fackliga organet, å andra sidan, driver arbetarna mot att ständigt söka förhandlingar, att anpassa sig till den rådande fackföreningsideologin; kort sagt, allt det som går emot arbetarna.

Står detta klart nu? Vi är för kravkamper, vilket är arbetarklassens syre, och vi är emot fackföreningarna, eftersom de i de avgörande ögonblicken går emot denna kamp.

Och målet idag är just återupplivandet av proletariatets kravkamp (om inte annat så för att försvara sig mot kapitalisternas attacker).

Det är också just därför vi har åtagit oss att, inom ramen för den nya klassammansättning som krisen och den resulterande omstruktureringen skapat, studera de möjliga formerna för återupptagande av kampen, för att kunna utföra vårt arbete och ge vårt bidrag till de former som är mest gynnsamma för det revolutionära perspektivet, nämligen likvideringen av detta nu ruttna produktions- och distributionssystem.

== Utdrag från 1997 års teser om fackföreningarna av PCInt

(Communist Work and the Trades Unions Today, VI Congress of the PCInt, https://www.leftcom.org/en/articles/1997-06-01/communist-work-and-the-t…)

[...]

=== Tes 7

Det kan därför inte finnas något verkligt försvar av arbetarnas intressen, hur omedelbart det än är, förutom utanför och mot den fackliga linjen och varje typ av avtalsförhandling, vilka alltid slutar med förlust av rättigheter och kontroll. Inför attacker från en kapitalism i kris krockar det konkreta försvaret av arbetarnas intressen omedelbart med kapitalets överlevnad. I denna mening avgörs skillnaden mellan defensiv och offensiv kamp egentligen bara av kampens politiska innehåll.

När de uppstår ur klassens verkliga kamp - och inte från de radikala reformistiska fantasierna från ex-stalinistiska politiska sekter som nu befinner sig i en förnyelseprocess - är kraven på en kortare arbetsvecka och lika löner defensiva. På samma sätt är de arbetslösa och marginaliserade massornas krav på en garanterad minimilön en defensiv kamp. Båda dessa krav (som idag tycks utgöra radikal reformismens politiska program) representerar i verkligheten en livsnödvändighet för de proletära massorna, brutalt förnekade livets nödvändigheter av kapitalet. Varhelst de framförs som genuina krav uttrycker de proletariatets vilja att försvara sig och samtidigt nödvändigheten av att rasera det kapitalistiska produktionssättet. Bara acceptansen av denna nödvändighet i sig skulle definiera deras potential för framgång, oberoende av om de betraktas som defensiva eller offensiva kamper.

=== Tes 8

Med tanke på att det inte är det revolutionära politiska partiets uppgift att föra fram andra krav än kravet på proletär politisk makt och eftersom arbetarnas ekonomiska kamp, även om den bara är defensiv, förblir en nödvändighet förutom att vara en förutsättning för utvecklandet av kampen för frigörelse från kapitalets välde, ställs problemet för det kommunistiska avantgardet, deras uppgifter och deras aktiviteter i följande termer:

* Kommunister deltar i klassens ekonomiska kamp i dess egenskap av att vara ett avantgarde för denna klass.

* De utmärker sig genom att agitera för och sprida det revolutionära programmet, för att sätta stopp för och överskrida löne-arbetet.

* I den mån de fullgör dessa uppgifter och fördömer gränserna för den renodlade dagskravs-kampen, går de i öppen motsättning till de fackliga organisationerna.

Och det är detta förhållande mellan partiets uppgifter och dess militanters aktiviteter i arbetarkampen som gör det praktiskt möjligt för samma ekonomiska kamp att utvecklas i politisk riktning mot kampen om makten.

[...]

== Fotnoter:

(1) Se t.ex. Vad gör den kommunistiska vänstern? https://www.leftcom.org/sv/articles/2023-07-16/vad-gör-den-kommunistisk…

(2) Gällande rörelsen i Polen på 1980-talet, se Solidarność: Trade Unionism or Self-Organisation? https://www.leftcom.org/en/articles/2019-05-17/solidarnosc-trade-unioni…