Arbetare över hela världen och inom nästan alla branscher upplever återigen behovet av att kämpa mot attackerna på vår levnadsstandard. Fackföreningarna, som utgör en viktig del av vår klass historia, var de första att erbjuda oss ett sätt att kanalisera denna kamp kollektivt. Men om man ser bortom dessa inledande skeden av arbetarklassens kamp blir fackföreningskampens historia mindre rosafärgad. Klasskampens historia har visat att fackföreningarna gradvis integrerades i statens planeringsapparat under de två senaste världskrigen.

Mer än någonsin måste vi arbetare börja ta kontroll över våra egna kamper mot de försämrade villkoren genom vår egen klassorganisering. Kapitalismen är orsaken till att vår levnadsstandard snabbt försämras. Inflation, tillfälliga anställningar och nedskärningar av förmåner är några av de sätt på som kapitalistiska bossar pressar oss arbetare för att öka sina vinster. Detta är inte resultatet av särskilt illvilliga chefers agerande. Det är snarare kapitalets strukturella behov som tvingar kapitalistklassen att försöka få arbetarna att betala med vårt eget blod och svett för profit-krisen. Av alla dessa skäl och fler därtill måste vi bemöta fiendens klassförtryck med våra egna klassorgan, inte sådana som är bundna till deras stat.

När vi än en gång marscherar mot krig måste vi komma ihåg att arbetarklassen under båda de tidigare världskrigen övertalades av ”arbetarpartier” och deras fackföreningar att offra sitt blod på alla fronter – bland annat genom att tvinga fram strejkförbud för att underlätta omställningen av ekonomin till krigsproduktion och för att rekrytera arbetare till den imperialistiska slakten. Dessa lagligt erkända fackföreningar gjorde det möjligt för den härskande klassen att hålla arbetarklassens kamp inom vissa ramar i utbyte mot en del av vinsterna. Mellan andra världskrigets slut och början av 1970-talet, innan profitkrisen återkom med full kraft, kunde fackföreningarna fortfarande få igenom löneökningar och reformer för sina betalande medlemmar, så länge de höll sig inom de lagliga och de facto gränser som kapitalistklassen satt upp, vilket kontinuerligt begränsade arbetarnas kamp och försvagade arbetarklassens övergripande kamp. Men så snart vinsterna började minska blev detta tidigare status quo ohållbart för den kapitalistiska staten. Trots fackföreningarnas roll i att upprätthålla den kapitalistiska stabiliteten började deras makt att vittra bort i takt med att profitkvoten ytterligare urholkades. Arbetsgivarna började se fackföreningarna som potentiella hinder för att öka exploateringen av arbetarna, trots deras samarbete.

Fackföreningar finns till för att förhandla om försäljningen av arbetskraft: det är så de ”försörjer sig”. Fackliga förhandlingskommittéer och avtal upprätthåller strejkklausuler, vilket innebär att arbetare endast får strejka efter att vissa villkor har uppfyllts, inte när arbetarnas verkliga krav för att klara sin försörjning inte tillgodoses. Fackföreningarna förhandlar fram olika avtal inom varje bransch, sektor och arbetsplats, där det inom samma arbetsplats ofta finns olika avtal som förvaltas av olika fackföreningar, samtidigt som det finns stora grupper av icke-fackanslutna arbetare. Den 31 januari 2026 sa fackföreningarna (som hade ”stött” den så kallade generalstrejken i Minneapolis) till de arbetare de påstår sig företräda att de måste gå till jobbet och inte kunde delta i några strejkaktioner. Som väntat väljer fackföreningarna arbetsgivarnas regler framför arbetarnas krav. Fackföreningarnas svek mot arbetarklassen börjar inte med att de agerar som uppenbara klass-samarbetes organ åt staten. Snarare börjar det på arbetsplatserna med att de erkänner kapitalistiska arbetsgivares rätt och främjar avtalsförhandlingar istället för klasskamp. Arbetare kan inte delegera sin egen kamp till kapitalistiska organ som fackföreningarna, vilka begränsar arbetarnas kamp och leder dem mot nederlag.

Historiskt sett har arbetare redan skapat organ som verkligen omfattar hela klassen, såsom strejkkommittéer, fabrikskommittéer, sovjeter, shuras eller lokala arbetarråd. Till skillnad från fackföreningarna fungerar dessa organ inte som permanenta medlare mellan arbetskraft och kapital och splittrar inte arbetarklassen. Idag tar strejkande arbetare själva initiativ till att skapa chatt-grupper för att diskutera sina klagomål och sitt missnöje mot fackföreningar som tystar ner deras kamp och förvandlar strejkerna till en förhandlingscharad istället för att utvidga strejken. Kapitalismens olösliga kriser leder hela systemet mot imperialistiska krig; kapitalistiska stater ser krig som kommer att döda miljoner arbetare som en mer lämplig lösning för att återuppliva det exploaterande kapitalistiska systemet. Arbetarnas själv aktivitet måste gå bortom enbart defensiva strider mot försämrade arbetsvillkor och övergå till en offensiv kamp. Detta innebär att börja koppla alla våra försämrade villkor och den ökade repressionen och övervakningen till den krisdrabbade, dekadenta kapitalismen. Det revolutionära proletariatet behöver också ett kommunistiskt parti som förkroppsligar proletär subjektivitet genom att reflektera över tidigare erfarenheter av klasskampen och som fungerar som en referenspunkt för det klassmedvetna proletariatet. Det kommunistiska partiets politiska linje är det mest oumbärliga verktyget för att bidra till klassmedvetandets utveckling och hur klass-omfattande organ bildar grunden för proletariatets diktatur, där arbetarklassen kan ta makten politiskt. Detta är den enda vägen för att uppnå kommunismen, ett statslöst och klasslöst samhälle utan varuproduktion, exploatering och krig. Alternativet är socialt mord från kapitalistklassen förenad i sin stat genom imperialistiska världskrig.

-- Internationalist Workers’ Group _

Marsch 2026